Jag trodde att jag kunde börja ett nytt liv. Men Kim förstörde alllt.

Allt är hennes fel, hon måste alltid tjorva till det.

Och nu när vi har vackra Macensie så blir det bara värre.

Varför kan hon inte sluta?

Jag vaknar av ett skrik, jag springer mot nyckelhålet och trycker upp ögat.

Pappa drar mamma från sovrummet i håret.

Sedan skriker han något.

Mamma ser inte alls berörd ”Kan du inte bättre?” säger hon hånfullt.

Mamma skriker något åt pappa då börjar pappa gråta.

”Varför försöker du ens, jag är mycket starkare än du och det vet alla.” mamma leer triumfrerande.

Det är sant när mamma blir arg så Blir allt ett helvete.

Jag såg det en gång och aldrig mer.

Hon är sjuk, Mamma mår bra när alla andra är nertryckta.

Jag orkar inte mer jag springer in.

”Mamma pappa sluta!”

”Kolla vad du gjort, Vi har faktiskt en dotter nu.”

”Jag vet, mecki gå och lägg dig.” säger pappa snällt.

”Ge henne inget löjligt smeknamn, Du hade kunna döpa henne till Mecki.” säger mamma och rösten vill bli aggressiv.

”Kom nu mamma.” ber jag.

”Nej!” Skriker mamma.

”Jag pratar inte med dig förrän du sagt förlåt!” skriker mamma till pappa

Mamma tar bilen och sticker.

Lite senare hör jag dörren stängas.

”Förlåt, Men du har verkligen tjorvat till det den här gången.”

”Jag vet det.” Säger mamma skamset.

”Är det så svårt att sluta med…det?” säger pappa lågt.

”Ja, det är det. Men jag vill ändå fortsätta.” Det sista hör inte pappa.

”Vad gör du om han kommer hit?” Frågar pappa.

Mamma blir torr i halsen och magen vänder sig.

”Inte nu, Macensie kan höra.” Viskar mamma.

”Macensie, Skolan har börjat.”

”Jag kommer!” jag springer allt vad jag har till bussen.

Den dagen kan jag inte jobba, allt jag tänker på är vad mamma gjort.

Det är inte första gången som pappa pratar om att sluta.

Jag vill så gärna veta.